b.May 21, 1471, Imperial Free City of Nernberg [Germany] d.April 6, 1528, Nernberg Albrecht Durer (May 21, 1471 ?C April 6, 1528) was a German painter, printmaker and theorist from Nuremberg. His still-famous works include the Apocalypse woodcuts, Knight, Death, and the Devil (1513), Saint Jerome in his Study (1514) and Melencolia I (1514), which has been the subject of extensive analysis and interpretation. His watercolours mark him as one of the first European landscape artists, while his ambitious woodcuts revolutionized the potential of that medium. D??rer introduction of classical motifs into Northern art, through his knowledge of Italian artists and German humanists, have secured his reputation as one of the most important figures of the Northern Renaissance. This is reinforced by his theoretical treatise which involve principles of mathematics, perspective and ideal proportions. His prints established his reputation across Europe when he was still in his twenties, and he has been conventionally regarded as the greatest artist of the Renaissance in Northern Europe ever since.  Related Paintings of Albrecht Durer :. | St.Eustace | The Dream of the idler | Die Furlegerin mit offenem Haar | Emperor Sigismund | Ulrich Varnbuhler |
Related Artists:
Adolph Friedrich Vollmer
(17 December 1806 - 12 February 1875) was a German landscape and marine painter and graphic artist. He and his contemporary, the painter Christian Morgenstern, were pioneers in Hamburg of early Realism in painting. As son of a bookkeeper to a Hamburg merchant, Vollmer grew up in humble circumstances.[3] Determined to become a painter against the wishes of his father,[4] he became an apprentice to the brothers Suhr who owned a graphic workshop producing panorama prints. For one and a half years Vollmer travelled throughout Germany with one of the brothers, Cornelius Suhr, as had been Morgenstern before him. In 1826 he was introduced by the Hamburg art-dealer Ernst Harzen to the wealthy aristocrat and supporter of the arts, Carl Friedrich von Rumohr, who was patron to many young Hamburg artists among them Morgenstern and Otto Speckter. Probably on Rumohr advice Vollmer completed his studies under Christoffer Wilhelm Eckersberg at the Royal Danish Academy of Fine Arts in Copenhagen. He then moved to Munich from where he undertook journeys to Lake Konstanz, to the Austrian and Swiss Alps, to Venice, to Le Havre and to the Netherlands. In 1839 Vollmer returned to Hamburg and settled there. One of his sons, Johannes Vollmer, became a prominent architect of protestant churches; a grand-son was the art historian and encyclopaedist Hans Vollmer who, for many years, edited the Thieme-Becker Kenstler Lexikon. Vollmer became blind in 1866.
Aragon jose Rafael
b.c.1795 d. 1862
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.